Men lägg av

missunnsam

2011-11-28T18:46:00.002+01:00

Ja, jag är missunnsam. Men det här med att det går bra för folk i kärleksrelationer börjar gå mig på nerverna.
Det är jättehärligt och kul att vissa får det att funka, ibland från början, ibland efter flera försök, ibland efter rena helveten. Solskenshistorier, I love them! MEN. Jag har börjat känna mig så tveksam på sistone. Lite så att jag börjar varje tanke med "... ok.... men nääe... är det verkligen sant..?"
Jag letar bara efter bristerna, både i folks relationer och i människors personligheter. Lite som att jag inte tror på att någon kan vara bra utan att ha nån jävligt avig sida med på köpet liksom.
Vet inte om det bara är jag i mitt bittra singelskap eller om ni också brukar tänka så? Negativt det vill säga.

Borde försöka vända det, men det har blivit en slags identitet för mig som känns svår att göra mig av med....

Relationshistorik

2011-11-22T23:16:00.004+01:00

Än en gång har jag gjort misstaget att läsa igenom gammal chatt-historik från ett uppbrott. Varje gång faller jag tillbaka ner i känslorna som jag kände då, och varje gång gör det lika ont. Och sedan är det som att jag har tagit två steg tillbaka igen, och ingen förstår varför. En vanlig uppfattning är att jag "ältar".
Ärligt talat så vet jag inte varför jag gör det när det plågar mig och hindrar min utveckling och själsliga läkning, men det är som att jag på något sätt inte kan låta bli.

Kanske är det för att jag vill hitta tillbaka till de stunder då allt var fint. Kanske för att jag måste rub it in my face att det inte var bra, och att jag därför måste påminna mig själv genom att läsa vad vi skrev till varandra, hur vi mådde, vad vi sa.

Två gånger har detta hänt mig nu.

Två uppbrott som gröpt ur stora köttslamsor ur mitt hjärta och deformerat det till en liten knölig ärrad knut.

Vet inte hur många fler jag kommer orka. Vet inte hur mycket mjukt och fint och orört kött det finns kvar i den där ärrade knuten som sakta slår sina slag och håller mig vid liv. Jag har inte tid att slösa bort månader och år på något som bara går åt helvete sen ändå. Är för gammal för det.

Jag vill så gärna tro och hoppas, att nästa gång, då, då blir det på riktigt.
På riktigt.

hoho

2011-10-27T00:51:00.000+02:00

Hallåba.

Undrar om det här syns någestans för någon?

Mvh dummie några år senare

Kan inte

2009-12-28T22:05:00.000+01:00

2009-09-22T09:27:00.003+02:00

Jag känner mig sur, ful, förbannad och ledset arg.
Igår var jag på teater. Föreställningen var gripande. Efteråt drack jag en tranbärsdjuice(?) och pratade om mitt ex. Började gråta. Va? igen? Jag trodde jag var färdig med det?
Sist jag grät i ett samtal om henne var på den där baren på söder, samt de sista dagarna på pride när jag pratade i telefon med typ S, M och J.
Hilfe!
Hilfe, hilfe, hilfe.
Det här känns så fruktansvärt destruktivt och dåligt
Förbannade drama. varför kan det inte bli bra någon gång för mig? Varför? Jag förstår verkligen inte, är jag förtjänt av konstant bad luck?

dummie is hejdå

2009-09-08T20:18:00.002+02:00

Ja nä men jag får väl tacka för mig då.
Tänkte dra mig tillbaka och gå i bloggpension. Åtminståne tillfälligt.
Vi ses någon annanstans i sajber spejs.
Håll gluggarna öppna.

lonley night

2009-09-04T23:05:00.003+02:00

Ja, jag vet att det är fredagkväll, att jag är trött efter jobbet och veckan, att det är mörkt och höstigt ute, och att det därför inte alls är speciellt konstigt, men jag känner mig så enormt jävla ensam och ledsen just nu.
Det känns som att hela världen har övergett mig. Allting känns kallt och ovälkomnande och fel. Alla andra verkar lulla omkring i varma, trevliga tillstånd, verkar nöjda, verkar glada, verkar inte bry sig. Tillåt mig att vara martyr: Vad har jag att värma mig i? Ingenting!
Mitt liv består av just nu till störst del av förluster.
Jag har inget framtidshopp kvar. Allt jag ser framför mig är blått och melankoliskt.
Jag ser bara snår, kalla vindar, blablabla pubbepoesi, blabla.

how to do it

2009-09-04T14:02:00.007+02:00

För övrigt tror jag att det är väldigt lätt att göra någon till ett psykex.
Ett förslag på recept:

Byt personlighet.

Varva ett trevligt sätt med ett kallt och oschysst.

Släng fram ologiska signaler och dra tillbaka dem igen.

Det är mer än nog för att en person ska känna sig helt förd bakom alla slags ljus och go bananas.

psykex

2009-09-03T20:16:00.003+02:00

Samtidigt som jag älskar det, så blir jag väldigt illa till mods när jag pratar relationer med folk. Det tycks nämligen alltid vara så att det finns en god och en ond i ett avbrott, punkt.
Folk pratar om psykex, och det liksom svider i hjärtat, för de där psykexen, de måste ju ha sin syn av relationen också. Är allting verkligen så svart eller vitt? Finns psykexen? Vet de i så fall om att de är psykex? Är det kanske samma fenomen som det där med galenhet, så länge man tänker att "fan, jag håller på att bli galen" så är det ingen fara- det är när man inte tänker på det som man är illa ute.
Min största rädsla är att bli ett sådant. Att folk ba "ja, dummie, värsta psykexet, hon ba blabla, typ helt sjukt, blabla" - usch, för mig som konflikträdd är det ett mardrömsscenario!

Har ni haft ett psykex? Eller har ni varit ett själva? Eller är detta fenomen bara en skev och egoistisk tolkning av situationen?

2009-09-02T18:32:00.003+02:00

asså förlåt mig, vet inte vad det är med mig vissa kvällar.
Blir såndär bara, ta det för lika portioner salt och sanning! Typ nån slags mix däremellan.
Idag har jag fejsat mina fears flera gånger. Ringt samtal, pratat med myndigheter och grupparbetat. Just det sistnämnda kanske inte är så döfarligt, men ändå lite farligt, tycker det är svårt att ta plats i en grupp. Trots att jag blir äldre så blir jag bara sämre och sämre på den biten.
Ibland känner jag mig lite lurad. Jag går en utbildning som egentligen handlar om något helt annat än jag föreställt mig. Har förvisso bara gått en vecka än så länge, men ändå, jag känner ingen jublande iver eller något argt missnöje.... bara ett... okej..?! Vad är alternativen, hoppa av och fortsätta på gamla jobbet- skulle inte tro det.
Folk har drömmar om sådana här jobb, och här sitter jag på en sådan utbildningsplats och kippar efter andan och tänker "hjälp!"
Okej, det ÄR spännande, men ja. Farligt!
Måste bara omvärdera lite.
Nu ska jag i alla fall dricka öl med mina kurskamrater som tack för en effektiv och duktig dag!
Tack och varsågod dummie.

2009-09-01T21:12:00.007+02:00

Jag saknar dig fortfarande så att hela kroppen värker. Bara så att du vet.
Bara så att du vet det!
Så det där med att anstränga sig. Testa det.
Vem vet, det kanske lönar sig.

2009-08-31T20:53:00.001+02:00

Rent krasst, det borde väl vara det bättre att båda är varandras rebounds, än om så bara är fallet för en av parterna?

2009-08-30T14:15:00.001+02:00

dummie is game!

kurvor och svängningar

2009-08-25T18:51:00.009+02:00

Nu har vi gått ett par dagar i skolan. Redan på första kafferasten när matsalen kryllade av nya studenter spände en mörkhårig pudding med prideband blicken i mig, och jag gissar att jag har höstens lunchflört säkrad....
En trevlig grej med flirt-och-singel-livet är att det inte är "exklusivt". Och det råder verkligen ingen brist på alternativ. Sjukt mycket snygga och intressanta tjejer överallt. Jag ser och jag blir sedd. För att uttrycka sig subtilt.
Annars går allting fortfarande i vågor. Vissa dagar känner jag mig snygg och stark och full av tillförsikt. Då kan jag vara arg också. Förbannad! Bitcha fram på gatan som Beyoncé som ba:

Andra dagar är gråa och sentimentala och jag kan känna mig nästan förlamad av sorg. Då kan jag inte prata med människor, inte läsa några tidningar, inte torka upp efter katterna när de kräks. Beslut av alla de slag, hur banala de än må vara, känns helt omöjliga. Är bara mjuk och ryggradslös och vältrar mig i offerrollen.
Min sociala fobi som har tilltagit ju äldre jag har blivit (har blivit mer osäker också, konstigt nog! Här trodde man, logiker som man är, att det skulle vara tvärtom, men nänä, där gick man på en nit!) har fått mig att fundera på om den börjar nå sådana höjder att jag bör söka hjälp?
Läste grovt initiativs inlägg om ämnet och kände mig extremt, nej jag menar extreeeemt träffad. Det känns liksom inte sunt att få hjärtklappning av lite hederlig ansträngning.
Men men, nu har jag ett par års ansträngning (och lek! och en spännande flirt!) framför mig på min nya skola. Ta tjuren vid hornen.
Learn by doing.

online-testamente

2009-08-23T14:19:00.003+02:00

Söndag!
Satt med lördagens tidning över härligt sen men ytterst spartansk frukost när jag ramlade över ett helt uppslag om två saker som jag känner att jag står väldigt nära. Döden och bloggosfären- i kombination. Alltså vad som händer med bloggkonton, facebookprofiler och twittersidor när man dör. Eller inte egentligen vad som händer, utan vad folk runt omkring den döda gör med sådana saker.
Sen vidare om en tjänst som är på uppgång- online-testamente. Eller något i stil med att man skulle kunna uppdatera sin till exempel twitter med ett finalt meddelande. Typ. "Vänner! Jag har kilat vidare!" som ploppar upp efter ens död när man blivit bokförd som avliden!
Tänk om man kunde skriva flera blogginlägg och sätta ett publiceringsdatum på dem och på så sätt fortsätta... nej nu går jag kanske för långt. Men jag måste säga att jag (till skillnad från Malin Wollin) gillar idéen. Jag har ju berättat att jag alltid haft en känsla av att jag kommer att dö ung på något tragiskt sätt, och därför känns det liksom närmare till hands att ha ett digitalt testamente som talar om vad som ska hända med alla mina internet-sidor, snarare än vem jag ska testamentera mina ägodelar till. Eftersom mina ägodelar typ består av en norsk dator utan batteritid, lite gamla kläder och en grön klippansoffa. (alla ba slåss om klippansoffan)
Okej.
Men att skriva testamente skapar lite samma känslor och diskussioner som detta med organdonation har jag märkt. Har en sådan lapp i min plånbok som godkänner donation, men min vän mockatårtan (och många med henne) menar att det är att ta ett steg närmare döden, och vågar alltså inte. Jag förstår vad hon menar, men för mig gör det detsamma egentligen. Att sätta ena foten i en kista från fonus (som tidigare nämnda M W så snyggt uttryckte saken) gör mig inte mindre skräckslagen, så varför inte göra saker och ting smidigare för eftervärlden?

plugg

2009-08-22T22:42:00.009+02:00

Jag har börjat skolan igen. Tycker inte jag gör annat. Varje termin de senaste åren har börjat med "hej, hej" och nya kurskamrater.
Så även i år.
De verkar hyvens allihop, men jag undrar bara varför alla tjejer alltid är så unga? Är dagens ungdom så stressade över att hinna det med än det ena än det andra att de knappt vågar ta sig tid att bara slarva runt och leva lite? Vad hände med prova sig fram? Folk börjar verkligen plugga absolut senast ett år efter studenten. Okej, det kanske är jag som är seg i starten och behöver längre tid på mig att veta vad jag vill, men jag är tämligen ofta äldsta pippin på pinnen, vilket väl oftast är helt okej, men jag erkänner att jag ÄR lite åldersfascistisk, vill ibland även själv ha en "äldre" eller i alla fall jämnårig att luta mig emot.
Nåja.
Efter första dagen tillsammans avslutade vi dagen med öl och vin på ett turisthotell i närheten av skolan. Jag hamnade mitt emellan klungan av blivande (manliga) sportjournalister (ointressant), och ett gäng unga tjejer som babblade om något som jag försökte lägga mig i, men det var svårt, tänk långbord, högljudda diskussioner osv.
Så medan snacket ven till höger och vänster av mig om olika saker så tänkte jag på detta med genus. Typ Varför vill jag hellre prata med brudarna? Vill vara free in mind och identifiera mig lika mycket med män, kön är en social konstruktion etc och hela den baletten, men då är det väl så att vi som vuxit upp redan är förlorade? Eftersom vi har formats och lärt oss att bete oss på olika sätt, så måste vi rannsaka oss själva+samhället ordentligt (ordentligt!) om det ska kunna förändras. Eller? Hoppet får man väl sätta till de små barnen. Och vi/de som ska uppfostra dem. Jag vet inte. Kände mig så sur på mig själv som satt där bland killarna och sneglade bort mot tjejerna, men detta med att längta efter grönare gräs kanske är min egen issue, hade jag suttit hos dem hade jag kanske tänkt tvärtom.
Å andra sidan, sportjournalistik? Gäsp!
Det kanske bara handlade om det, egentligen.

uppbyggnaden

2009-08-18T00:15:00.007+02:00

Göteborgskala... förlåt kulturkalaset har varit långt över alla förväntningar. Nu börjar jag känna igen mitt liv igen! Hela den gångna helgen har varit precis så som jag alltid vill att mina helger ska vara! Vin, dans, fester och flörtar. Telefonen har gått varm, folk rycker och drar i mig och jag rycker och drar i folk, och dessutom har ett par gamla "bekanta" börjat röra sig på spännande vis i min indirekta närhet, något jag finner både eggande och intressant, och jag hoppas på mer.

Jag har öppnat gymkortet igen och min avsikt är att sakta, säkert och metodiskt börja bygga upp min just nu obefintliga treenighet: kondition, styrka och motivation. Och i och med denna gymkortsöppning så har jag redan tagit första steget i den tidigare försvunna initiativförmågan, så därför tänker jag att man ju kan ta steg två redan i morgon, och följa upp det där mailet jag skickade iväg förra veckan till min potentiella praktikplats.
Så ja. Det börjar arta sig för mig, ser jag.

folkfezt

2009-08-14T13:14:00.002+02:00

Nu tror ni kanske att jag ska fortsätta orera om mitt hat till folk och gatuliv. Men icke. Jag har haft en sån himla go helg- trodde jag, men helgen har ju inte ens börjat än, den börjar idag! Men såhär är det, att det har varit helg hela veckan här i götet p.g.a. rådande kulturkalas, och igår svärtade jag ner spektaklet med min närvaro.
En kväll som började med diverse musik-i-tält-upplevelser. Räfven, Steget, etc. Sen blev jag hungrig. Gav alla "exotiska" matstånd kalla handen och gick till Bäckmans och beställde en halv special och en stor pucko istället! Var så nöjd! Gick med ett stort flin i fejset ända ner till kajjen, där det blev lite "kompisväxling", för i samma veva som de två första skulle vidare/hemåt så dök det upp två andra, som jag tog med till kungstorget där vi lyssnade på 40-tals-salsa och drack vin i plastglas. Älskar festivalliv!
Sen blev vi inringda till andralång för ölhävning, något vi efter viss överläggning tackade ja till eftersom det var så kallt ute.
Det var en riktig grabbkväll! Jag, exet J, Skärgårdsjohan, en kollega från pride och lite annat slödder. Jag var på riktigt gott humör hela kvällen och somnade med en varm känsla av hopp i magen. Tyvärr är jag inte mer än människa, så den där "värmen" hade under natten transformerat sig till en molande bakfylla. Däremot- jag är människa men jag är jävligt bra på bakfyllor, så det löste jag snabbt med resorb, bamyl och mera sömn. Bra att man är en person som "får saker gjorda". Inovativ osv.

bakfylletröttman

2009-08-09T22:01:00.003+02:00

Jag har sett ett antal utomsocknes den här helgen. Folk från pride och Stockholm och alla möjliga håll. Först tyckte jag det kändes märkligt underhållande, men sedan mindes jag att Madonna är i stan, och det råder fullkomlig feber. På riktigt, jag orkar inte!
Gick på stan och kände ett starkt obehag och en bastant avsky till alla människor jag passerade. Så fort någon gick förbi mig ville jag skrika "AAAAAAAAAAAAHH!"- Tyckte att alla var så fula och opersonliga och talanglösa- jag själv inkluderad. Det kändes så hopplöst att vara del av ett sådant osmakligt, poänglöst västvärldskt köttberg att jag blev tvungen att springa in på ett kafé. Beställde in en latte men fick varm mjölk med färgämne. Usla baristakille! Gissa vad som spelades i högtalarna? Just det. Blev trött och pluggade in handsfreen och scrollade fram nån radiokanal med vågskvalp. Satt där sur och drack min undermåliga dryck medan de artificiella delfinerna pep i öronen. Sen åkte jag hem och åt nästan en hel signalkräfta. Mamma hade köpt på Ica. Men alltså, signalkräftor? Eller träskräkor för att citera en gammal vän. Så himla meningslöst. De ser ju ut som insekter! Usch! Tänker inte sitta där och skala insekter och äta, nej tack.

bakfyllt svammel i oordning

2009-08-09T14:36:00.003+02:00

En liten lista på just nu:
Blir snurrig av mina facebookvänner. Igår hade jag 333, idag 334 utan att ha addat någon? Är det när folk går "av och på" facebook eller vad?
Dansade med en tjej i helgen på gretas. Jag var ganska berusad och minns mest en mörk page som kändes bekant, samt att det bara var vi två på dansgolvet. Sedan stängde stället och jag stack hem och kokade nudlar. Funderar nu på att efterlysa pagen. Fick en väldigt bra vibe (tror jag) men vet inte hur desperat det är. Att typ snoka upp den på qx eller fb och skriva nåt smörigt brev. Om det är den som jag har fått för mig att det är (älska internet. Man kan ha sån koll på massa människor-som-man-inte-känner's liv!) så vill jag gärna uppsöka kontakt. Det är en person vars sida jag har trillat in på upprepade gånger, och vi har ett gäng gemensamma bekanta, men har aldrig hälsat i verkliga livet. Så hon, hennes vänner och hennes liv känns som min lilla hemliga såpopera. Eller dom är som seriefigurer. Att se dem i verkligheten skulle vara.... lite som att träffa kändisar.
Tänk om det finns okända människor som håller likadan koll på mig? *öööööööööööh, glömde visst att jag har den här bloggen*
Okej, men tänk om det inte är hon? Vet att hon inte bor i Göteborg så chansen är väl inte jättestor. Var tvungen att reka lite, och med mina stalking-skills tog det inte mer än några minuter innan jag fick reda på att hon för tillfället befinner sig på samma kustsida som mig, så rent logiskt så skulle det kunna varit hon.
Men jag kanske borde skita i't. Jag menar, detta med rebounds osv. Är det en bra grej egentligen? Min mamma säger: "Det bästa vore om du träffade någon ny!"
och det håller jag med om, men hur schysst är det mot den nya som jag i så fall träffar? Om jag bara träffar den för att få tankarna på annat?
Känner mig ändå rätt omotiverad. Orka folk. Orka ragga. Upplever oftare och oftare att jag står där i trappan på gretas och ser ut över ännu ett hav av dansande människor där absolut ingen förtjänar mig! Så tänker jag "so long fuckers" och så åker jag hem till katten.

It's lonely at the top...!

så som alla andra gör

2009-08-07T00:46:00.004+02:00

Tänker att det där med att glömma och gå vidare som folk sysslar med, det vore något det. Eller hur?
Kanske ska satsa på det.

ps. (hur gör man?) ds.

Det enda som hjälper är att dansa

2009-08-05T21:22:00.000+02:00

Älskar denna!

p-festival

2009-07-26T12:42:00.002+02:00

Snart dags för Stockholm Pride. Det kommer att bli en svår vecka.
Allting som händer kommer att få mig att tänka på förra året. "Nu är det ett år sedan det, förra året gick vi där eller snart ett år sedan vi gjorde ditt eller datt för första gången".
Energi-slöseri kallar vi det.
Förhoppningsvis ska jag kunna ta mig genom veckan utan att låta något gå ut över något eller någon annan.

På så sätt är det rätt skönt att det inte finns några oss-tillsammans-minnen från Göteborg. Det är som att stan är osmittad, och jag kan röra mig fritt och lätt.
Nu tänkte jag vada fram i trög luft och minnesbilder några dagar.
Håll tummarna för att pride-atmosfären i övrigt kväver min melankoli!

sömn

2009-07-24T15:31:00.004+02:00

Min kropp sover som allra bäst mellan typ klockan 9 och 14. Väldigt typiskt att vi lever i ett typ A-samhälle som menar att jag ska vara vaken då. Och än värre- helst jobba också. Eller sitta i nån skola, eller värst av allt, vara social, "luncha" med folk?
Lunchvän: blablabla eller hur?
Jag: ... hmm.. ja. Va? *stirrar ut i luften* *äter något jag inte minns att jag beställt*

Näe, helt okej är det inte.
Det är dagens enda fundering.
Återkommer om hjärnan kommer att tänka på något mer.

modern konst

2009-07-21T15:05:00.003+02:00

Jag brukar för det mesta ägna mig åt någon slags "konst". Uttrycka känslor m.h.a. estetik, ni vet. Ibland är det ganska konventionella konstformer. Som skriva, fota, dansa och så. Andra gånger kan det vara mat, eller inredning. Vad som är konst är ju högst subjektivt. Just nu sysslar jag mest med att rycka hårstrån. Från så många ställen på kroppen som bara är möjligt.
I get a kick out of it.
Är det sunt? Eller framförallt, är det konst?
Jag menar, när man tänker efter, det handlar ju också om att skapa.

1 år

2009-07-20T02:35:00.011+02:00

Exakt ett år sedan idag.
Det är ett fint minne. Minns en bussresa. Ett kvällsbad, en film i en förort och en nervös arm om mina axlar. Och sedan följde mitt livs äventyr.
Jag ångrar ingenting.
Men jag vill förändra allt.
Nej, det var fel. Visst finns det saker jag ångrar. Saker jag tänkt över och fördjupat mig i under de här svarta månaderna sedan allt tog slut.
Men jag vet inte. Tiden går framåt och saker händer.
Det är liksom för sent, på något sätt.

regression

2009-07-19T22:19:00.001+02:00

skriver dikter igen.
vet inte om jag ska se det som ett gott tecken eller ett dåligt.

mvh dummie, 16 år

GBG

2009-07-19T01:12:00.003+02:00

Alltså vet ni. Jag är glad att bo i Göteborg igen. Jag älskar att jag kan gå ut vilken kväll i veckan som helst, att jag alltid känner massa folk ute, och att, jag vet inte, vin! Dansa! Jag har inte insett hur mycket jag har saknat det här livet. Jag älskar det! Jag får positiv energi och kraft av att dansa sönder mina knän på Gretas fram tills stängning. Älskar mina bögar. Älskar att jag är en proffsminglare som iofs inte hör hemma i något gäng men som ändå får(tar) plats i alla, och att jag tillåts studsa runt som en otrogen studsboll bland massa olika människor som gör olika saker fast på samma krog. Ja ibland inte ens på samma krog. Klubbhopping ftw!
Det enda jag grämer mig åt är att nu när jag börjar plugga till hösten så kommer jag leva enbart på studiemedel, vilket förmodligen kommer att begränsa mitt nattliv långt mycket mer än vad som är okej!
Höj studiemedlen!
Jag vill ha råd att festa varje helg!

mitt livs kärlek

2009-07-16T16:47:00.003+02:00

som röven klöven

2009-07-16T16:36:00.002+02:00

Idag har jag inmundigat:
1 skål jordgubbar med socker och mjölk. Ca kl 11. Frukost.
1 portion husmanskost på husmanskostcaféet på kungsportsplatsen. Lunchdejt med gammal klasskamrat från gymnasiet.
2 koppar kaffe (varav en nu)
Godis.
Igår åt jag:
Räklåda med aioli och varmt bröd på kajskjul 8 (med brorsan och farsan)
Flera glas vin
Och nån gång förra veckan åt jag (säkert minst en gång) sushi.
Men ingenting av det som jag vanligtvis älskar smakar något längre.
Vad ska jag göra, börja äta sjukt äckliga saker som... oliver....paprika..... stark ost....senap....
Kan mitt smaksinne ha hamnat bak och fram?

fråga:

2009-07-16T01:32:00.003+02:00

Hur många hundratusentals människor måste man omge sig av för att slippa undan den här fruktansvärda ensamhetskänslan?
Hur?

hångelsommar

2009-07-15T15:12:00.003+02:00

Det jag har gjort mest frekvent den här sommaren är att gosa med min katt.
Hon är gammal (18 år) så jag tar tillvara varje tillfälle att pussa och krama och ligga sked och klappa hennes håriga mage till långt in på eftermiddagarna.
Det är så härligt. Hon älskar mig förbehållslöst. Hur jag än ser ut, hur mycket jag än kommer och går (hon bor hos mamma), hon älskar mig om jag pratar, hon älskar mig om jag är tyst.
Det är nog fan en av de finaste kärlekar jag har i mitt liv.
Tanken på att hon kanske inte har så lång tid kvar gör att mitt hjärta skrumpnar ihop, och jag kan inte göra annat än att krypa tillbaka ner i sängen och gosa ännu mer när hon kommer och stryker sig mot mig.

viktigt

2009-07-14T23:30:00.005+02:00

Hej mina 25 små får.
Idag är jag alldeles för trött för att blogga.
Men en sak orkar jag berätta i alla fall och det är att jag har ätit kräftor idag. Alltså riktiga kräftor som i havskräftor. Det var på jobbet som jag åt dom havskräftorna, och när jag gjorde det så kände jag mig mig glad.
Hejdå.

sportstaden

2009-07-13T23:47:00.004+02:00

Mitt skruvade dygn fortsätter sitt amoklöpande. Häromdagen sov jag nästan ingenting bara för att jag jobbade morgonpass och tvingades upp innan jag ens hunnit somna. Som tur var hade jag en lugn arbetsdag. Så lugn att jag hann med att nicka till bakom en tidning flera gånger.
Efteråt var jag förstås trött och gnällig. Åkte spårvagn, en ny. Hatar de nya spårvagnarna. De rycker och kränger och det känns som att de gör det enbart för att jävlas.
Allting som är dåligt/tråkigt/plågsamt görs med mening för att reta upp mig, vet!
Nu är det dessutom gothia cup i stan. Visst! Ut med handbollskidzen från hela norden, in med fotbollsdito från hela VÄRLDEN! Heeeelt okej! Verkligen!
Spårvagnen är full av glada sportfånar i likadana träningsoveraller, och jag veeet att jag är bitter, men det är faktiskt nånting jag försöker jobba på. Man vill ju inte att Göteborg ska få ett snorkrykte liknande fransmännens, (trots att många göteborgare verkligen hatar gothiaveckan!) man måste kunna glädjas lite med dessa ungdomar! Tänk om man själv varit aktiv inom nån sport och fått åka på en veckas cup! Vilken fest!
Suck.... Okej, en positiv grej. Man kanske skulle gå klädd i träningsoverall hela sommaren (eftersom det för jämnan pågår nån form av sportcup i stan, vad är vi, sportstaden?) och låta bli att betala på spånken, och så när man blir tagen av en kontrollant är det bara att se lite förvirrad ut och prata.... nåt annat språk. Eller vänta, jag kan inget annat språk. Okej, jag representerar döv-laget! Ja, bara jag.... enmannalaget! Äsch... *får en bot på 1200 spänn*

festen

2009-07-13T19:18:00.003+02:00

.. var rolig. Jag drack en hel flaska ecologica på förfesten (när gjorde jag det sist? Måste varit minst ett år sedan) och stod och knödde i baren på kajskjulet lååångt efter midnatt. Midnatt är ju min gräns som ni vet, där vatten och vin delar sig och vinet drar sig tillbaka som en tidvattenvåg... Men inte den här kvällen. Jag var full, men inte då farligt ändå, trodde att resultatet skulle bli betydligt värre. Nu blev det en hel del bögdans och snack på verandan i hamnen, men hängde också runt och kände mig bitter, just like the old dayz. Alltså blir sådana där helflaskefyllor någonsin en succé? Jag vet inte, jag brukar bara stå och glo till slut och inte förstå nånting.
Föredrar mina vuxna treglasfyllor.
Iallafall. Lili & Sussie sjöng på scenen. Islänningen Omár sjöng på scenen. Jag stod längst fram och skrek. Inte för att jag har särskilt mycket till övers för någon av dem, men jag blir tagen av stämningen ibland, och så vill jag göra dem glada, artisterna. Lezzy the lezbian syntes inte till. Däremot en annan dyketant som jag tydligen gett mitt nummer till som jag stod och skrek med på schlagergolvet. Hon ba "VAARFÖÖR RIINGDE DU INTE?"
och jag: "JAG OORKADE INTE!!"
och hon: " mummel mummel DISSAD?"
Och Linda Bengtzing: "ALLA FLICKOR UTOM JAAAAG"
Och jag: "NEEJ, JAG BA OORKAR INTE!"
Vadå nej? Stackars dyketanten. Men pallade verkligen inte stå där och dra nån lögn om att jag "inte hunnit" eller nåt sånt.
Sen stod jag ute på verandan igen i ett ensamt hörn och stirrade ut på vattnet och båtarna och kände mig missförstådd av hela världen när en skäggig man i randig tröja vinglade in från sidan och började sluddra om cigaretter. Minns inte vad vi pratade om mer, men vi hade väldigt roligt.
Kvällen slutade med nattkäk på en välkänd hamburgerkedja som såg ut som FAN, ja faktum med att man knappt såg hamburgerkedjan för allt skräp. Men det var nästan det roligaste på hela kvällen. Träffade en gammal klasskamrat som varit på sjöman eller slyna-fest och skrattade käken ur led åt hennes fylleskämt. Hon är en riktig komedienne.
Första morgonvagnen hem, och en ordentlig betongkeps dagen därpå som resultat av natten.
Om det var värt 140 spänn. Tja. Det var det!

fylledans

2009-07-11T08:23:00.004+02:00

Förra veckan dansade jag med en väldigt lesbisk tjej. Nej jag menar väldigt lässbissk!
Alltså sådär att man tänkte: Gud, är hon gay? Nej! Är det en flata? Nej! Är det ett queer? Nej! Det är en lesbian! Tänk er tidernas stereotyp, ungefär. Och det mest intressanta var att jag gillade det lite!
När hon kuskade runt mig på dansgolvet så sa jag "Du, det kan vara lite knepigt att dansa med mig. Det är för att jag vill styra!"
"Jaha, men då byter vi!" sa hon, växlade grepp i ett nafs och jag störtade den dansande enhet som var våra kroppar rätt ner i stengolvet. Som ett skepp bara, pang, omedelbar haverering, på en sekund.
Vi skrattade hela vägen ut från klubben sen. Jag slog i mitt knä rätt ordentligt. Så ordentligt att jag fortfarande känner av det, men fnissar högt så fort jag tänker på hur dumt det måste ha sett ut. Och så jag "Jag vill styra- Pang!" Väldigt kul!
Ja, men sen så gav jag henne mitt fullständiga namn och sa "adda mig" och jag såg på hennes fyllevingliga blick att hon verkligen ansträngde sig för att memorera det. "Mitt namn, mitt namn, mitt namn" sluddrade hon. Sen sa hon sitt namn, som självklart sitter som en smäck eftersom jag vid det laget var så gott som nykter.
Kollade upp henne redan dagen efter, men addade inte. Att hon fortfarande inte addat mig ser jag som en direkt resultat av den makabra ölfylla hon befunnit sig i under kvällen, men jag lutar mig också mot det faktum att om hon minns inte mitt namn- är hon inte värd mig.
Vad jag däremot tror är att vi ses ikväll, eftersom det är stor sommarfest på Kajskjul 8 här i Göteborg.
Vi får se- om lezzbianen dyker upp!

ensamfika

2009-07-10T20:10:00.002+02:00

Min dygnsrytm fortsätter att vara fucked up. Imorse somnade jag inte förrän långt efter halv sju på morgonen, och jag var inte direkt nere i någon djupsömn förrän klockan var efter tolv, lunchtid, men då drog jag mig upp. Man har ju nån inre moralkärring som anser att man bör ha en "normal" dygnsrytm, så be it.
Efter några timmar åkte jag till stan. Köpte vin, torrschampoo och sprutade på mig lite Escada into the blue på åhléns. Himla sugen på en ny vardagsparfym, då min Karma från Lush snart är slut. Tror jag investerar i förstnämnda när lönen kommer.
Sen tappade jag kassen i marken, vinflaskan sprack. Hade inte ens humör nog att skämmas, bli less el.dyl, trots enstaka "åh nej:s" från passerande flanörer. Bara sköt påsen åt sidan och gick och köpte en ny.
Sen satt jag i över en timma och kollade på folk i femman, och förvånades över hur karaktärslösa alla var. Så fula, så tråkiga!
Tänkte; "Allvarligt talat, är det jag, eller är den här stan gravt överbefolkad på nötter? Eller hänger alla nötter i femman?
I så fall, vad gör jag i femman?"

Minsta möjliga nytta....

2009-07-10T01:51:00.002+02:00

... under längst möjliga tid.
Jag tror det är något dylikt jag har ägnat mig åt idag. Hur länge kan man sitta i en soffa? Vet inte om jag kanske ska ge mig på ett rekordförsök? Ända sedan jag steg upp ur sängen (idag fem över tre) så har jag suttit här, i samma soffhörn, endast med avbrott för att värma på tomatsoppa, samt en och annan kisspaus. Katten som är senildement har kommit till mig två gånger i timmen och ba "Hej?" och jag *klappar lite* och återgår till datorn.
Vad jag gör? Ja. Minutiöst bevakat facebook. Det blir egentligen bara värre ju mer man håller på. Sen vet jag inte, qruisat runt på qx, läst bloggar. Har i princip sträckläst http://varldensbastaflickvan.blogspot.com , och känner igen mig, blir hoppfull, tappar hoppet, etc. Det är så fint att det slutar lyckligt, men det är det pissiga som föregår slutet som jag känner igen mig mest i just nu.
Tanken på att jag ska hitta en skäggig Lasse att gifta mig med inom ett halvår känns förstås väldigt avlägsen, men får mig ändå att dra lite på mungipan och tänka: "fan.... kanske. Kanske ändå."

bättre dag

2009-07-09T01:58:00.002+02:00

Klockan var 14. Jag låg fortfarande i sängen utan någon egentlig anledning att gå upp. Men se, min vän ekobögen ringde och föreslog fika.
Ibland är det skönt att sådana aktiviteter bara serveras. Är inte direkt sprängfylld av initiativförmåga för tillfället.
Halv tre tog jag mig upp. In i en dusch, ut på gatan och ner till stan.
Vi åt sushi, köpte saker på hemköp och lämnade blod. Han bröt mot lagen och jag var en duktig medmänniska.
Sen satt vi i hamnen i kvällssolen i våra snygga rosa blodgivarT-shirts och kollade på båtar och pratade om skabbsex och roliga reklamfilmer.
Kvällen avslutade jag genom att köpa en värd tidning och dricka ett glas vin på en uteservering på avenyn.
En onsdagkväll i Göteborg.

vem ska finnas på FB?

2009-07-08T15:52:00.006+02:00

Jag är så arg och frustrerad!
Aaarrrgghhh!!!
Alltså ex och facebook? Hatar!
Vill ta bort, men kan inte. Borde, men vill inte. Kan, men känner att jag inte borde, för att jag måste veta vad som händer. Nej snarare för att jag vill låta andra veta vad som händer- med mig. Facebook är ett enda frosseri i egoism.
Orkar inte!

FAN!

2009-07-07T03:40:00.003+02:00

Jag hatar att jag ska förnedra mig in i det längsta innan jag förstår.
Jag hatar att jag börjar förstå
något som jag verkligen inte vill acceptera.
Jag kan inte fatta att mitt livs största lycka är på väg bort från mig. Eller har varit på väg bort faktiskt ganska länge nu.
Det är så ogreppbart.
Jag vill inte vara med längre.

Svart

2009-07-07T00:19:00.004+02:00

Vet du vad?
Vi skiter i det här. Detta är ju helt meningslöst.
Alla går omkring och trivs, och det är väl fine med mig, men själv har jag tappat hoppet om det mesta.
Det är tråkigt att jobba. Ännu tråkigare är det att inte jobba, för då kommer jag knappt ut bland folk, än mindre ut på "sommaraktiviteter".
Min senaste tic: Varje gång jag går förbi ett vatten tittar jag efter lik. Lik! Tänker att det nästan är konstigt hur lite lik man ser, det är ju ändå så många som försvinner, och vatten är ju ett bra ställe att försvinna i, så.
Idag promenerade jag längs med mölndalsån och tänkte, nästan besviket "varför bubblar det inte upp något lik någon gång?"
Vet inte om det säger något om hur svart min tillvaro är för tillfället....

lätt liv

2009-07-05T20:19:00.003+02:00

Det är mycket med det lyckliga nu.
Mycket med solen och badet och kärleken och vinet. För min del handlar det företrädesvis om det sistnämnda, och det känns ju kanske lite olyckligt, men jag har mina skäl. Jag har tre skäl. Ett, två och tre: ett år på landsbygden med ytterst begränsade möjligheter till det fest och klubbliv jag annars älskar. 1,5 år borta från hemstaden. Tar s.a.s. igen spilld tid retroaktivt. Plus att det givetvis är väldigt gott med vin, icke att förglömma.
Kul för andra människor att dom badar och är kära, men jag vet inte, förresten jobbar jag hela tiden också, så det enda jag orkar/hinner göra förutom att jobba är att gå ut.
Den här veckan har det varit partille kupp i stan. Horder av handbollskidz från hela norden dräller runt på heden, korsvägen och avenyn. En dag cyklade jag in till stan. Tänk rostig tantcykel. Tänk dessa horder av handbollskidz på allt annat än gångbanor.
Jag: Tut tut! Hallå, cykelbana!
Så bitter!
Idag ligger jag hemma naken och äter godis och läser söndagsbilagan pga två legitima anledningar. Dåligt väder + jobbade natt. Dessutom orkar jag inte läsa tunga saker längre. Dassböcker, söndagsbilagor och banala bloggar får fortsätta vara min enda lektyr, tills jag öppnat gymkortet och vässat orken litegrann. Ska bli spännande att se hur mycket av min hjärna (och min kondition) som finns kvar när jag börjar studera och träna igen till hösten.
Nej om jag skulle ta och se på nåt hjärndödande tv-program ikväll också för att fortsätta på den här triviala linjen...!

sommarläsning

2009-06-30T18:55:00.003+02:00

Sådär.
Då var jag färdig med dassboken. Hoppas vi slipper förbli olyckliga.
Nu har jag istället införskaffat mig det omtalade humornumret av Bang, vars minsta skiljetecken jag ämnar sluka på olika handdukar där solen skiner.
Eller nej förresten, det verkar visst som att jag får läsa den på spårvagnen till och från jobbet istället, för nu blev jag inringd att jobba imån. För 01827083e gången.
Hmpf.

15 sätt att förbli olycklig, del tre

2009-06-30T01:21:00.002+02:00

Om någon kritiserar dig, förstora det

Behåll alla känslor på insidan

Förändras aldrig

Var aldrig nöjd med nånting annat än perfektion

Tillbringa all din tid i det förflutna, eller i framtiden

Michael

2009-06-26T01:42:00.004+02:00

Nyheten om Michael Jacksons död nådde mig på gossip. Jag hade några glas vin innanför västen, nån flyktigt bekant bög visade upp en mobil med det blekta ansiktet och den stora rubriken. 30 sekunder senare visste hela stället om det, och Markus i baren spelade "leave me alone" som ett tribute och en hyllning till en stor artist.
Jag kände mig full och sms:ade diverse bekanta, det kändes som en spännande anledning att höra av mig till människor som jag egentligen vill höra av mig till oftare.
Full skrev jag "M J är död!"- och på nåt naivt sätt tror jag att det ska föra mig närmare de människor som jag skrev till. Varför vet jag inte.
Jo. Återigen. Det är detta med döden. Ämnets laddning, kombinerat med laddade personer- Jag Vet Inte, är berusad IGEN och gör så mycket ogenomtänkt.
Hoppas innerligt att mitt beteende bär frukt (som jag vill äta.)

Om dödsskräck

2009-06-24T02:09:00.004+02:00

Jag har ett obehagligt intresse. Som heter döden. Nu menar jag inte att jag intresserar mig för döden på ett destruktivt sätt. Tvärtom. Jag gör det för att sätta mina egna problem i rätt perspektiv. När jag suttit i tre timmar och frossat i andras olycka så känns mina bekymmer så förbannat onödiga, barnsliga, och jag tänker att jag bara borde ringa det där samtalet och säga som det är, släppa alla spel, berätta vilket slöseri med tid jag tycker våra problem är.
Men jag gör det inte, ändå. Tänker bara tanken.
Förresten är det inget "intresse", ingen "fascination". Det är ren och skär jävla dödsskräck. Jag vet varifrån det kommer, det finns en väldigt legitim orsak som ligger till grund för det här. Det är kopplat till mitt allra första minne, som jag upplevde som treåring. Utan att gå in på några detaljer så kan ni säkert gissa att det har med döden att göra, och det låter ju väldigt bisarrt och hemskt. Och jo, det kan man tycka. Dock upplevde jag inte det den morgonen. Jag konstaterade att min lillasyster blivit en ängel. På ett ganska konstaterande sätt.
Det är ingenting som jag har bearbetat på något proffessionellt sätt, därför tror jag att det har smygit sig på mig med åldern. Det är som att jag har en djup grop i mig där det här ligger och skvalpar, och all död som jag tvingas uppleva trillar liksom ner i den här gropen.
Jag gör heller ingenting för att undvika dödsgrejer och sorg. Tvärtom. Jag suger åt mig allt jag hittar, läser minnesbloggar, minnessidor, dödsannonser. Nästan uteslutande om unga människor. Mammor som mist ett barn, unga killar som tagit sina liv, tragiska sjukdomar och olyckor. Det är en enda orgie i sorg och misär. Jag är nästan bisarrt intresserad av det. Om någon berättar en historia om någon som dött så vill jag veta alla detaljer. Om någon dör som jag känner bara litegrann men som har en öppen minnesstund, så kan det hända att jag går dit bara för att få gråta, få dela sorgen, få lyssna på alla vackra ord och all kärlek.
Det är märkligt hur mycket kärlek som flödar under en minnesstund för en ung människa. Hur många stora ord och hyllningar som aldrig framfördes när den döde inte var död utan levde. Tänk så onödigt. Tycker att man borde hålla sådana tillställningar för varandra i livet i stället. Kärlek och ord är ju något vi aldrig kan ge för mycket av, så det behöver inte bli särskilt kostsamt. Frågan är vad man skulle kalla det? Hyllningsstund kanske.
"Välkommen till hyllningsstund för X Y:son".
Ja. Kanske.

15 sätt att förbli olycklig, del 2

2009-06-23T22:47:00.004+02:00

Försök alltid göra alla till lags

Säg aldrig nej

Hjälp andra men låt ingen hjälpa dig

Betrakta dina egna behov som oviktiga

Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast

subtila tecken från övre makter

2009-06-22T23:27:00.006+02:00

Idag blev jag förväxlad med en toalett. Gick i allsköns (not) ro i innerstadshetsig brunnspark när jag plötsligt kände något blött på min arm och hörde ett hest skratt försvinna i skyn. Jag vände mig blixtsnabbt om för att identifiera gärningsmåsen. Varför? Som om jag skulle kunna bajsa tillbaka? Såg bara massa semesterglada göteborgare som vinglade fram på gatan. Överarmen täckt av en brunvit gegga.
När jag kom hem flög en stor jävla flinande lisebergskaninsluftballong omkring bland husen där jag bor.
Vad vill livet säga mig? Att det är ett skämt?
Hatar Gud mig?

poor me

2009-06-22T01:00:00.011+02:00

Okej, det var dagens dos av visdomsord.
Läste dom i Stora Dassboken. Fylldes av insikt efter insikt där jag satt på jobbet och bajsade. Blev tvungen att låna hem boken. Om någon frågar mig om jag läser något nu så svarar jag Dassboken. Sofistikerat?
I alla fall. Idag efter jobbet kände jag för att dricka vin och lipa. Men då ringde jobbet och ville att jag skulle jobba mer, imån. Vin och lip-suget försvann. Blev bara ... ja, vad? Matt! Men jag behöver pengarna, inget snack om saken, klart jag jobbar.
Känns bara som att jag har förlorat allt som är viktigt. Känner mig ensam, ynklig, dålig på alla sätt.
Åker fram och tillbaka till jobb, tjänar lite pengar, men känner mig förfärligt fattig på alla möjliga plan just nu. Jag försöker att ta till mig de där 15 visdomsorden, men det är så lätt att bara stanna kvar i gyttjan och vältra sig i misären som den lilla gris man är. Väldigt intressant det där med att man beter sig på sätt som är bekanta, eller söker sig till situationer som är man känner igen, även om dom suger? Människan är bra dum, får en säga.

Bästa låtarna just nu:

Thickets, Patrick Wolf
When a woman's fed up , R Kelly

och:

samt:

15 sätt att förbli olycklig, del ett

2009-06-21T23:21:00.007+02:00

Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig

Skyll din olycka på andra

Använd "om bara" så ofta du kan när det gäller tid, pengar, vänner

Jämför det du har (och gör, och är) med andra

Var alltid allvarlig

red berry week

2009-06-19T00:07:00.003+02:00

Den här torsdagen börjar med att jag vaknar av telefonen. Jag tittar förvånat på den. Det är min chef som ringer. Jag svarar med knarrig morgonröst och börjar genast ana obehagliga ugglor i mossen. Kollar på klockan. Den är halv ett. Jag skulle väl inte börja jobba elva idag? Väl? Va? Jo!
Aarrgghh. Hasar ur sängen, knyter en sjal runt mitt otvättade hår och tar mig till arbetet. Efter ett par timmar där blir jag plötsligt helt svimfärdig. Luften i rummet känns tjock och det susar i huvudet. Känner mig helt kallsvettig, illamående och får så ont i magen att jag varken kan stå upp, ligga ner eller sitta. Tar mig till toaletten, rasar ihop på golvet och försöker hyperventilera för att stilla paniken. Försöker bajsa men det är för ansträngande. Krälar ut i soffan, får en panodil zapp av en kollega och ligger och kvider en halvtimma medan magsmärtorna driver genom mig som dyningar.
-Jag kräks! ropar jag, och chefen kommer springande med en hink.
Ligger i fosterställning och önskar slita ut hela magsäcken. Jag hinner tänka många tacksamma tankar över att jag inte har någon smärtsam sjukdom som ger mig sådana här smärtor dagligen.
Plötsligt är det borta. Allting är som vanligt. Stilla reser jag mig upp, och kan fortsätta arbetsdagen utan problem.
Är det inte märkligt? I 10 år har jag haft mens, men aldrig har jag varit med om något sådant här. Vanligtvis konstaterar jag förvånat att jag visst behöver lite tamponger igen, och har aldrig begripit detta med vare sig pms, p-piller eller mensvärk.
Men nu?
Kära kropp, varför då?

Bo

2009-06-16T22:19:00.004+02:00

Likgiltigheten börjar släppa sitt grepp. Blir berörd av saker igen. Igår var vi till exempel i ett stort hus vid havet. Låg i en hängmatta i kvällssol, såg hästar i en hage och havet 100 meter nedanför altanen. Tänkte: Såhär skulle man fan ha det. Tänk när man har det så! Hus med någon man älskar, en veranda, havet alldeles runt knuten. Längtan väcktes i magtrakten. Purrade som en katt på vägen hem, ledsen och glad på samma gång.
På vagnen hem satt en ung kille och boffade. Satt med en sprayflaska typ Gladis doftspray (?) och drog in ångorna genom en blå plastpåse. Eftermiddagens husdrömmar utbyttes mot insikt: jag har åtminståne nånstans att bo. Vad har hänt den här killen som måste andas in de här gifterna för att kunna fungera?
Idag har jag träffat exet J igen, på fika. Han är sambo nu. Jag är glad för honom, men samtidigt är det svårt att vara det där perfekta exet som kan hantera sådana saker på ett vuxet sätt. Man blir ju lite sotis på nåt sätt, tänker ju att dom ska fortsätta att vilja ha en i all evighet, exen. De får inte gå vidare!
Well, part of life.
Struggles & pain.
I long for happiness again!

juni-trenden

2009-06-14T22:06:00.006+02:00

10x juni

Juni 1999:
Gått ut högstadiet. Minns ingenting.

Juni 2000:
Fortfarande inget dokumenterat om vad som hände här. Jo, kanske flög jag utomlands för första gången? Åkte med nyvunna gymnasiekompisar till Lansarote och dansade till Mayonesa.

Juni 2001:
Blir kär i en kvinna för första gången i mitt liv. Olyckligt, i en dubbelt så gammal kollega med man och barn. Hej depression!

Juni 2002:
Jag tar studenten. Direkt ut i arbete inom fritidssektorn. En kafferast hittar jag tre jongleringsbollar. Jonglering blir sommarens hang up.

Juni 2003:
Har kommit ut för de flesta med att jag gillar tjejer. Då träffar jag naturligtvis J, och får identitetskris på nytt när jag berättar för folk att han och jag dejtar.

Juni 2004:
Säsongar på mallis med J. Festar, showar, guidar.

Juni 2005:
Hyr en andrahandsetta i Linné till överpris. Ligger med J, glamourmodellen och ett okänt antal puddingar. Konstigt nog verkar jag aldrig finna vad jag letar efter.

Juni 2006:
Ännu en slampsommar. Dejtar 4, 5 personer samtidigt, samtidigt som jag är vanvettigt förälskad i min aerobicsinstruktör. Tränar 6 dagar i veckan. Aldrig varit så vältränad som under juni 2006.

Juni 2007:
Nyinflyttad i min första helt egna lägenhet. Åker fram och tillbaka till mitt närmaste IKEA (fem minuter bort) tills jag lär mig namnet på kassörskorna. Relationsbloggar i min relativt nyfödda blogg (den här) om de många turerna med Mockatårtan, det årets kärlekshistoria.

Juni 2008:
Min första Stockholmssommar. Ett enda glädjerus av söderhäng, reggae och nya vänner.

Juni 2009:
Hemma hos mamma igen med brustet hjärta, jobbar extra på gamla jobbet, får ett positivt besked om hösten och ser fram emot bättre tider!

att gräla med en krog

2009-06-11T22:58:00.004+02:00

Okej, nu kommer den.
Inte en enda gång har jag talat illa om gossip, men idag får de en liten känga!
Jobbade hela dagen. Sen slutade jag. Kände mig sjukt uttråkad. Var bara tvungen att ta ett glas vin på vägen hem. Promenerade in och ut på några avenykrogar, tänkte: "Man borde prova nåt nytt..." men fick ingen bra feeling nånstans så jag gick tillbaka till mitt älskade stammishak- och vad händer då? Jag blir leggad i baren!
Hatar att bli leggad på ett ställe där jag har hängt i typ fyra år!
Dessutom ville dom ha 10 spänn i service-avgift för kortköp under hundra?
Men va? Blev det 2001 plötsligt? Sådana avgifter är väl inte ens tillåtna?
Jag har då aldrig varit med om det, inte på gossip i alla fall.
Kände mig plötsligt väldigt sur, satte mig i ett hörn, svepte mitt vin och drog därifrån. Kändes som att gossip och jag hade vårt första gräl ikväll.

night life

2009-06-09T23:45:00.009+02:00

Plats: Gossip
Tid: 03:25
Markus i baren: Älskling, vi måste verkligen stänga nu!
Upptäcker då att ljuset är tänt, att alla stolarna står på borden och att jag och exet J är själva kvar. Garderobkillen och bartendrarna vill visst gå hem, inser jag snällt trots min makabra fylla. De tittar otåligt på mig och mitt halvurdruckna vinglas som jag då upptäcker i handen. Hopps, jag trodde vi satt diskret i mörkret på en stökig nattklubb och småpratade sofistikerat, men för en sekund ser jag min vindögda uppenbarelse utifrån, och där sitter vi i osmickrande lysrörsljus med håret på ända och gapar åt varandra.
- Oj då. Ja schälvklart, sluddrar jag, halsar vinet, går, kramar hejdå, plockar upp mobilen och fortsätter gapa hela vägen hem.
Alltså inte med någon utan med mig själv.
Brukar göra så när jag är extremt berusad. Pratar ju gärna med mig själv och så, men för att göra det snyggt bland folk om man inte kan hålla sig tills man är ensam så är mitt tips att låtsas prata med någon i telefonen.
Skrattar när jag tänker på mig själv, vinglandes längs med avenyn, vrålandes i telefonen, bland hundratals andra skrikande fyllon.
Snyggt!
Men rätt farligt. Känner mig så sjukt trygg på avenyn klockan tre en lördagnatt. Mycket tryggare än när jag är nykter klockan 23 på en folktom grusväg på landsbygden med max några hästar som gnäggar i en hage 50 meter bort.
300 skrikande fyllon på gata vs 2 gnäggande hästar i hage- <1-0>

tiden, livet

2009-06-07T21:38:00.003+02:00

Jag är hemma i götet igen.
Det är som med allting annat här i livet delade känslor i frågan. Jag känner mig absolut inte färdig med östkusten. Det är bara prioriterat att hänga nere i väst ett tag nu, det var trots allt 1,5 år sedan jag bodde här.
Men definitiva beslut har alltid skrämt mig, och att binda upp sig på en tvåårig utbildning är tillräckligt definitivt för att ge mig hjärtklappning.
Tänker på alla dörrar som stängs, möten och relationer med människor som inte blir av och saker jag inte kommer kunna ägna mig åt.
Det är på ett sätt lite sorgligt, men ganska spännande samtidigt.
Jag vet att det öppnas nya dörrar, kommer andra möten och relationer och saker att göra, men det är bara så svårt att begripa det! Att man kan starta ett nytt liv med så många nya element fast i sin gamla hemstad. Liksom, jag trodde att man var tvungen att flytta på sig för att få förändring. Så blir det ju inte i det här fallet.

MEN, fram tills mitt nygamla liv börjar i augusti så jobbar jag lite på mitt gamla jobb och logerar hemma mos mamma. Skönt, men så förfärligt sömnigt! Känner mig aldrig så bedövad och lobotomerad som när jag jobbar där och bor hos henne.
Därför ägnar jag dagarna åt att promenera längs minnenas aveny, och tänker, minns, gråter och skrattar åt det senaste 1,5 årets alla vinster och förluster.

2009-06-03T22:42:00.001+02:00

Det här med mind reading.
Tänker att det vore nåt det.

fore domes

2009-05-28T23:19:00.004+02:00

En av de mest förvånande egenskaperna hos mig är att jag gillar Veronica Maggio.
Nu menar jag inte att man borde ogilla henne, men det är bara så oförutsägbart för att vara mig. Liksom, man gillar saker enligt en viss linje. Till exempel: ekonomi - burberryhalsdukar - backslick - boten Anna - dansa till boten Anna osv osv.
Men så kommer en sådan där härlig avstickare. Som att ovan nämnda exempel skulle rösta på vänstern. Eller bo i en husbåt.
Älskar sådana motsägelsefulla egenheter hos människor! Älskar när folk krossar mina fördomar. Älskar att jag krossar mina egna fördomar som jag har, MOT MIG SJÄLV! Sjukt onödigt att vara SÅ fördomsfull. Ha!

processen

2009-05-27T21:49:00.001+02:00

Ett steg framåt, ett steg tillbaka.

ett steg framåt

2009-05-25T22:30:00.003+02:00

Idag gjorde jag något som förvånade mig litet. En ny spellista på Spotify. Med reggae. Glad reggae. Jag till och med spelade den på högsta volym så att hela korridoren hörde.
Nånting har uppenbarligen hänt, eller vänt, eller...
Hela den här våren har jag lyssnat enkom och uteslutande på melankolisk RnB såsom:

... typ. Så okej, nu har jag en ledsen OCH en glad lista.
Jag antar att jag får ta det som ett gott tecken.

ogreppbart stort

2009-05-23T02:38:00.002+02:00

Idag pressade jag fram en tår. Igår också, i bastun. Men de är sega jävlar. Sitter stenhårt där innanför. Det är som att de är för stora för ögonen. Att gråta ut dem skulle spräcka mig som en förlossning spräcker en fitta. Jag skulle behöva en skönhetsoperation för att se normal ut igen.
Håller mig därför kall, oberörd.
Håller andan.
Håller fasaden uppe.

2009-05-19T16:06:00.002+02:00

Allt är lugnt om jag är i Stockholm. Eller hemma på västkusten.
Men jag pallar inte att vara här.
Mitt jävla inne i landet, isolerad från ALLT som kan distrahera mig.
Här sitter hela den här vårens dåliga stämningar ingrodda i väggarna. Bara så jävla mycket spår och minnen överallt. Jag orkar inte. Hela miljön dränerar mig på energi. Orkar bara sitta upp, ligga ner, punkt.

2009-05-18T22:21:00.002+02:00

FAN!
Hatar att rensa!
Sitter och plockar bort spåren, ett efter ett.
Det går dåligt.
Låter det fina vara kvar en liten stund till.

bloggarna i vimlet

2009-05-18T19:41:00.003+02:00

En dag i förra veckan satt jag vid ett bord med tre andra bloggare. Så vitt jag vet så kände minst en till mig, jag kände till minst två, men vet inte om någon av dem visste om mig. Så spännande detta med att komma ut som bloggare.
Det satt också ett stort antal andra människor i sällskapet som kanske också var bloggare, men i så fall bortom min vetskap. Kanske nån som visste mer än jag visste? Tänkte roat att det var vi som var bloggänget på festen, även om det inte var något vi talade högt om. Kanske andra talade högt om det, bakom våra ryggar?
Jag vet inte, allting är som ett hemligt spel.
Känns lite internt och mysigt på nåt sätt, har alltid velat vara med i en hemlig klubb.

Ännu en kategori att räkna med kanske, bredvid fotbollsflator, schlagerbögar och... blogghomon?
I think I like.

tjejbarer

2009-05-16T19:01:00.006+02:00

Förra helgen var jag på återbesök i Stockholm.
Det var ett intressant besök, på många sätt. Nätverket som jag hade skaffat mig under mitt halvår där kändes som bortblåst, och jag stod där, ensam och rädd i en stor och farlig huvudstad. Lyckades dock lista ut var nya IT-hänget låg, och infann mig sedermera med skräckblandad förtjusning förhållandevis tidigt på kvällen. (Obs, ensam!)
Jag var rädd att det skulle sitta typ max två förälskade par som åt middag i en i övrigt tom lokal, men så fort jag klev in så blev mina fördomar raskt motbevisade. Ett smärre gytter av kvinnor, den ena tjusigre än den andra, sprang kors och tvärs framför mina fötter med ölglas i händerna och fredagsglada flin. Jag kände mig nästan svimfärdig av all denna..... ja, hela miljön bara, älskar Stockholms tjej-barer! Varför finns det ingen sån i Göteborg? Vill ha! Skulle kunna tänka mig att bli bofast i Stocken enbart på grund av dem!
Naturligtvis kände jag igen en handfull ansikten, och småpratade lite innan jag vågade mig ut i haj-vattnet och prata med folk på egen hand, som jag inte kände.
Det var riktigt uppfriskande att få uppskattande blickar och ta del av singelspelen som pågår i en krogmiljö, men samtidigt läskigt och svårt att parera. Och svårt att välja! Alla var helt sjukt snygga, och vart jag än vände skallen så fanns där en potentiell framtida fru. Orutinerat att ragga på flera stycken på samma krog, kan man tycka, men ni får faktiskt förlåta, jag har tappat konceptena lite.
Efter mitt år ute i buschen och utanför singellivet så har jag ådragit mig en liten nätt släng av social fobi. Orka lära känna nytt folk! har varit mitt måtto det senaste året. Märkligt. Inte alls likt mig egentligen.
Synd att jag flyttar till Göteborg över sommaren, jag hade inte alls haft något emot en dejtingsommar i Stockholm. Inte alls!

Detta med skedning.

2009-05-14T11:15:00.009+02:00

Att skeda eller bli skedad. Det är frågan.
Jag har i alla år funderat kring detta ganska upphypade fenomen. Okej att det är mysigt, men det finns en hel del avigheter, åtminstone för mig som är ganska liten.
Om jag ska skeda någon, d.v.s. ligga bakom, så böjs alltid min rygg i en hemskt obehaglig vinkel, liksom bakåt i en svankning. Om jag illustrerar:
o O
)-(-
II II

fattar ni?
Problem nummer två, vad gör man med den undre armen?
Hur man än gör är den alltid i vägen!
Dessutom ligger man ju med ansiktet in i en nacke med (i mina fall ganska mycket) hår, vilket försvårar andningen. Är det m.a.o. bara skönt för den som blir skedad? Fria luftvägar, en skön krökt rygg och en arm om midjan.
Är det så för alla, eller alltid bara om den minsta parten ligger bakom? I så fall har jag en fråga till er lite större: hur känns det att skeda en person som är mindre? Har ni samma problem?
Den minsta varelse jag har skedat är min katt, och då slipper jag ostbågeryggen, men jag vet inte om det säger mest om min kropp eller mina preferenser.

Önskas:

2009-05-13T14:25:00.002+02:00

Ett rebound.
Anyone?
Nänä, inte det....
Okej, så då byter vi raskt ämne. Nu ska vi prata om....ommmmmm.... balett!
Jag såg balett en gång. Men jag är alltid mest intresserad av vad ljusteknikerna gör, eller om någon i orkesterdiket petar sig i näsan. Så. Nu var det ämnet uttömt.
Nu ska jag invänta bättre tider. Det är riktigt jävla drygt, men vi får hoppas att det går.

2009-05-11T09:55:00.000+02:00

Jag blir bara mer och mer upprörd.
Kan verkligen inte fatta.

2009-05-05T23:17:00.002+02:00

Saker och ting får företräde.
Bloggen får det inte.

2009-04-28T19:01:00.002+02:00

på och av och på
av och på och av

som en tv.

2009-04-19T16:59:00.001+02:00

Ledsen.

prio ett

2009-04-10T09:33:00.003+02:00

Ikväll är det deadline för distanskursens andra inlämning. Orka arbeta med det. Äter istället färska chokladcroisonger och dricker kaffe latte.
Drömmer om ett lättare liv.

självkänsla

2009-04-06T01:54:00.003+02:00

Kan inte sova. Ligger och tänker på självkänsla.
Detta av Mia Törnblom ack så nötta begrepp.
Jävligt märkligt tycker jag att det är, hur skiftande den kan vara.
Jag pendlar mellan de två extremerna 1) att tycka att jag är liiite bättre än alla andra och 2) att inte begripa varför människor vill umgås med mig över huvud taget.
Det beror på vilka människor jag hänger med, oftast. Jag är vansinnigt känslig för stämningar och vibbar, och jag plockar upp energier direkt, och sätter mig själv i position att neutralisera det hela. Förstås? Okej, liksom att man försöker komplettera den/dom man är med. Parera med ett lugn om dom är vilda eller fälla en jävligt rolig punchline i ett sällskap som är blygt.
Vet inte riktigt om jag gillar det. Jo, lite. Social kameleont osv. Men inte den biten att människor påverkar hur jag känner inför mig själv.
Det är ju jävligt weird.
Jag vill vara konsekvent med min självkärlek. Jag vill att min självkärlek ska vara stor, men ödmjuk.

Tycker att jag är värd en rätt bra portion respekt. Men ändå utsätter jag mig betydligt oftare än jag borde för destruktiva beteenden som jag inte förtjänar. Varför?

Distansförhållande

2009-04-04T13:47:00.003+02:00

Trots att jag inte längre skriver särskilt ingående om mina relationer, så är ni som känner mig (= majoriteten av er som läser?) väl förtrogna med att jag har haft ett distansförhållande hyfsat länge. Länge för att vara mig, that is.
Det här med distans verkar dela in människor i två läger. De som hävdar att det är en sjukt dålig och ohållbar idé från första början, och de som säger att fördelarna väger betydligt tyngre än nackdelarna.
Jag är nyfiken på hur folk resonerar. Hur får ni era distansförhållanden att fungera? Vad var det som gjorde att just ditt/din väns distansförhållande höll, eller inte höll?
Ge mig era teorier!

2009-04-03T20:42:00.000+02:00

Vårstädning!

Make me stop!

2009-04-02T16:23:00.003+02:00

Gud, jag är så sämst på att plugga!
Åkte till och med till universitetsbiblioteket med matlåda, men när jag hade ätit den och suttit tillräckligt länge vid datorn för att ha avhandlat allt onödigt som jag kunde hitta på, och jag till slut bara satt med pluggdokumentet uppe, så stängde jag av!
Gick ut och drack kaffe istället.
Och nu sitter jag alltså här igen, och hänger mig med osmaklig fröjd åt en ny knippe onödigheter, som att blogga!
Jag orkar inte med mig själv. Stäng av mig!

Im so snål

2009-04-02T08:34:00.004+02:00

Alltså, vad hände?
Sitter uppe helt plötsligt.
Att ligga före mitt eget schema är något jag gör extremt sällan. Särskilt på morgonkvistar. Avskyr morgonkvistar! Känner mig således en smula förvirrad här vid köksbordet klockan tjugo i nio när jag hade satt som gräns att gå upp klockan tio.
Drunknar i ansökningar och arbetsprover. Simmar i oceaner av ouppstyrt skolarbete som jag prioriterar bort för jobb. Måste jag vara så girig?
Min katt har kräkts på mina betyg som jag ska bifoga. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har lust att skriva en liten lustig kommentar under spymärket och rita pilar, men humor kanske inte går hem vid seriösa antagningskontor?
Idag ska jag promenera ner till stan (så himla gratis att promenera!) och gå på KY-mässa. Sen ska jag göra viktiga saker igen.
Vet ni förresten vilket jävla rån det är att ta passfoton? 70 spänn! För en karta med fyra.
Brukade inte det kosta typ hälften?

Så frikkin bissi

2009-03-30T16:23:00.002+02:00

Sitter hemma hos morsan och tuggar fradga. Känner mig så stressad! Måste göra en punktlista med saker att göra enligt stama tidsfrister, annars kan jag inte vara trevlig. Känner mig socialt efterbliven.
Den här datorn jävlas med mig. Textmarkören hoppar fram och tillbaka som om hade den gått vilse och klipper av mina meningar där den behagar. Så enerverande. Det känns inte rättvist!

Okej, nu ska jag visa er, utan att ändra, hur det blir när ja gick högskoleprovet till.g skriver.

Såhär Jag kom dit i tid. gjorde allting i tid. På lungefick m, så jag t lunchruen t infgfanns deer
MEN FAN!!!!!!!
Skiter i detta. Återgår till mitt viktiga.

Vad betyder det här?

2009-03-27T19:34:00.000+01:00

Uppgift 22.
Talen a, b och c är positiva, ensiffriga heltal. 3a + b = c. Är a > b?

1. a + b + c = 4b.
2. a + b = 3

Tillräcklig information för lösningen erhålles
A. i (1) men ej i (2)
B. i (2) men ej i (1)
C. i (1) tillsammans med (2)
D. i (1) och (2) var för sig
E. ej genom de båda påståendena

Annika See

2009-03-27T15:28:00.003+01:00

Min älskling Annika Sjöö är i final ikväll på Let's dance. Igen. Det är väl typ tredje året i rad hon tar sin danspartner så långt? Jag skiter i vem kändisen hon dansar med är, jag hejjar bara på henne! Hon är så bäst, så söt, så gullig, så fin!

En gång googlade hon upp sig själv på den här bloggen. Det var kul. Om du gör det igen Annika så hoppas jag att du vinner ikväll!

sur

2009-03-25T19:11:00.003+01:00

Sitter kvar i skolan. Jobbar med ett projekt vars deadline närmar sig med stormsteg. Kan inte sitta hemma, måste ha en arbetsplats, annars håller jag bara på sådär som jag beskrev i föregående inlägg.
Lyssnar på webbradio, dricker kaffe, käkar min daim från godisautomaten och har det allmänt cosy cosy.
Inatt sov jag ca fyra timmar? Låg och läste sent och kände inte för att släcka. Det var därför. Ovärt att släcka om man inte är trött? Det leder ju ändå bara till att man vrider sig som en mask i lakanen. Därför- jag har nämligen börjat med den goda vanan att komma i tid till morgonlektionerna- är jag även en smula putt idag och har inget vidare tålamod med min omgivnings putslustigheter.
Fan. Nu kom det någon. Han sitter borta i andra hörnet av rummet och skrattar högt! Fan, orkar inte! Lämna mig ifred!
Morrrrrrrrrrrrrrrrr.............

hej disciplin

2009-03-23T19:38:00.006+01:00

Det bästa sättet för att få mig att städa är att ge mig nånting teoretiskt att göra. Typ en hemtenta. När jag sitter där i färd med att öppna ett dokument och plita ner mina makalösa kunskaper så kliar det plötsligt väldigt väldigt mycket i städnerven. Gud vad stökigt det är här.... vad är det där för smulor? Smakar. Aha, bulle. Blir sugen på nåt att äta. Går ut i köket, gör kaffe, brer mackor. Tillbaka. Går på toaletten. Ägnar lång tid åt att stirra på mitt fejs i spegeln, spänna musklerna, borsta håret, noppra skäggstrån, prova olika ögonskuggor. Motvilligt till datorn. Surfar runt planlöst på fejjan och spottar smörig RnB. Blir danssugen. Måste göra något fysiskt! Dansar runt lite. Plockar undan kläderna på golvet, och sedan är städkärringen igång. Putsar och fejjar, sopar, går och diskar och dammar i gemensamma köket. Allt gör jag, utom det jag ska. Deadline närmar sig. Slutligen sätter jag mig ner och tvingar händerna till tangentbordet. Börjar knattra. Efter en stund läser jag det jag skrivit:
Inköpslista:
Lax
Vin
Mörk choklad..... EH, nej vänta vad var det där? Var är min hemtenta?

söndagspluggish

2009-03-22T22:59:00.003+01:00

Har precis gjort mig en söndagsdrink!
Sitter här med en vargtass tror jag. Lingondricka och, ja inte är det hembränt, men väl en skvätt vodka raspberri som jag hittade i skåpet!
Har suttit hela dagen och fyllt i gamla högskoleprov. Det har gått sådär, men jag har åtminstone gjort det. Undrar verkligen hur det kommer gå på lördag. Förra gången gick det dåligt, får hoppas att hjärnan får till det den här gången, det vore bra fint det.
Enough jiddrish, tillbaka till statistiken!

to be a student

2009-03-22T13:55:00.002+01:00

Är så himla snål och fattig. Det enda jag har i frukostväg är knäckemackor jag snattat från matsalen. Idag hade jag en kvar. Tänkte: Jag skiter i den där töntiga mackan! Klockan är ändå över lunch, jag äter gårdagens makaroner till frukost. Men jag tog mackan. Tjuvade lite mjölk från ett paket i kylen. Vet att det är tot-schtraff på att "låna" i kollektiva skafferier, men I promise, will leave it back!

Drack kaffe och åt knäckemacka. Så himla fattigt. Vafan. Men men. Det står en tallrik med intorkad gröt här på mitt skrivbord. Den är inte min. Den är "glömd" av någon av mina korridorsgrannar. Bara för att de vet att jag älskar att diska.
Ska diska den nu.

Duktish

2009-03-21T14:33:00.003+01:00

Okej, liiite tillfredsställande är det att vara duktig. Har precis varit det. Tvättade. För hand! Riktigt härligt att stå och knåda sina smutsiga paltor i en sink med räfflor!
Nu sitter jag här med bubbliga fingrar och betar av mina personliga brev. 3 av 9 klara. Har även läst 22 sidor i Bodilboken, samt skapat en mapp i datorn som heter "Arbetsprover". Där i har jag lagt arbetsprover. HS-proven ligger på golvet och (inte) gäckar mig.
Det är en busy weekend ute i buschen, så det är tur att jag inte har en storstads frestelser som lockar mig in i synd och odygd.

work!

2009-03-19T19:24:00.003+01:00

Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att ha ett arbete som jag är trött på. Jag gillar att göra mig en kopp kaffe i ett jobbkök med arga lappar och lägga två utländska femöringar i kaffeburken för att jag vägrar betala för sumpkaffet som jag ändå vill dricka. Jag gillar att våndas över möten, plåga mig igenom mötena och sedan bli jublande glad när jag blir bjuden på en macka i pausen. Gillar att ha tråkiga kollegor som jag kan ogilla. Gillar känslan av att vara trött efter en arbetsdag, inte stel efter en dag med föreläsningar och lektioner.
Gillar helt enkelt arbetslivet mer än livet som student, främst för att det är prestationsbaserat på ett helt annat sätt. Praktiska prestationer i all ära, men teoretiska? Uäh!
Försökte förut. Att vara duktig. Orkade inte. Palla gå genom livet och vara duktig jämt? Hur värt är det? Och vem tackar mig för det sen? Det enda som betyder något för mig är hur mycket jag skrattar.
Det är klart att man kanske måste vara duktg under en period för att kunna skratta under en senare, men orka framförhållning?
Tänk om man dör?

baksidan av att söka

2009-03-18T23:21:00.004+01:00

Plötsligt känner jag ett starkt motstånd till hela den här "lägg dig under kniven" och "kiss my ass"-grejen jag än en gång ger mig in i. Söka utbildningar. Kuvas under systemet. Smöra som fan för olika skolors ledning och hoppas att man får lära sig det som krävs för det som krävs.
Jag vet inte, uppror? Rebellen i mig ropar något om det.
Men jag är rädd att om jag gör uppror och går nån egen slags väg, det är säkerligen inte ens någon väg tänker jag mig, och man sedan inte får någonting för det? Inte uppmärksammas, inte klarar sig? Jag menar klara sig sådär som man måste klara sig för att klara sig, alltså. Då står man där som en (ett?) fattighjon med fötterna i lervällingen och fryser medan alla andra (nästan) gottar sig i värmestugan.
Om jag är en person som anpassar mig. Är jag en sämre person då, än en som står emot? Att stå emot ger ju definitivt mer respekt! Typ: "Vad gör du då?" och man ba " Nä, jag står emot systemet!"

Seriöst nu. Hur många av de som står emot gör det med ett "lyckat resultat"? Så som lyckade resultat anses vara. Jag vet inte. Fattar inte varför jag tänker på det ens. Om jag är lyckad eller olyckad. Vem bryr sig!

Eller okej, man bryr sig ju. Egoism a.s.o.

frister och frister

2009-03-18T20:13:00.004+01:00

Återigen är det den tiden på året. Ta tag i ditt liv-tiden. Ligger i sängen med ett gäng utskrivna högskoleprov och en miljard ansökningsblanketter och har typ lika många personliga brev att författa för att förstärka min angelägenhet att gå just ER utbildning, varför jag skulle passa helt perfekt som journalist/fotograf/fritidsledare/hälsopedofil/taxichaffis/professionell bajsare!
Snark.
Är helt vimmelkantig av alla alternativ och är motsägelsefullt uppfylld av en stark tvivel och en lika stark hybris.
Hösten är lika oskriven som höstar alltid är för mig, och som vanligt kan jag hamna lite var som helst i landet. Känns spännande såklart, men just i år har jag som ni kanske vet en annan status än tidigare år, så allting känns lite skörare på något sätt.
Till vilken grad ska man kompromissa med sin framtid för någon annan? För någon som man kanske också vill ha i den framtiden? Skitsvårt ju.

Ja nej men jag gör väl som jag brukar när det kommer lite krav på prestation och beslut: Bygger kuddberg. "Pillar naveln". Låtsas som det regnar.

dagens dag

2009-03-17T00:19:00.006+01:00

Lyssnat på: Last fm:s Slow Jamz- radiokanal. Som alla andra dagar. Kan inte lyssna på något annat. Inte ens reggae.

Dåligt samvete: Min ständiga brist på disciplin som gör att jag bygger ett berg av kuddar i sängen och lägger mig i det och läser söndagsbilagan istället för att beta av min "livsviktiga" att-göra-lista. (öva på HS-prov, skriva projektplan, skriva massa ansökningar, förbereda arbetsprov, läsa ut Bodil Malmsten-boken etc)

Gott samvete: Har åtminståne deffat i gymmet, (rygg, triceps, baksida lår) plus lärt ut viss skrotlyftningsteknik till en lite mindre insatt.
Hon: Men den här maskinen då?
Jag: *visar* Kör 3x15, brukar vara bra. Blablabla många repetitioner slanka muskler, blabla färre repetitioner tyngre vikter för korta bulliga, blabla.
Dessutom har jag duschat. Också bra. Inte att det är en bedrift i sig att duscha, men det innebär en sån jävla procedur för mig bara. Först och främst så är ju så besvärligt att bli blöt. Håret måste torka, och dessutom måste jag använda typ två liter hudlotion efteråt om jag vill slippa förvandlas till ett flagande monster. Och det blir ganska dyrt i längden. Fina grejer är således raggarduschar i form av parfym, deodoranter och torrschampo. Man kan använda vanligt mjöl om man har bra hårfärg för det. Underskatta inte huvudbonader om man varken äger torrschampo eller mjöl. Två gånger i veckan kan man blöta ner sig. Kanske tre.

Kap: Har "lånat" rektorns kaffemugg. Den står här på skrivbordet nu, gul och fin och med skolans emblem på ena sidan. Det är den enda koppen som är gul i matsalens koppskåp. Alla andra är vita. Sjukt nöjd över att jag lyckades smuggla ut den. Ja det var väl inte värsta svåra, planerade brottet, antagligen så seglade jag bara in, hällde upp lite kaffe i "vilken mugg som helst" *inte alls uträknat*, nickade trevligt mot bambatanterna och travade iväg mot klassrummet igen. En enkel match.

Googlat idag: Malena Ernmans armar. Alltså fatta hennes triceps! Hon är ju så skadat jävla fit!

baksidor & fjäll

2009-03-16T00:48:00.009+01:00

Snyggaste musklerna att vara vältränad på sitter på baksidan.
Baksida lår, rygg, triceps.
Känns som en lätt sak att glömma bort. Folk som bara fjuttar på sin framsida är helt fel ute. Tänk er en smal. Som vill biffa till sig. Kör biceps. Får en liten fjantkula mitt på armen. Nej, dummie tipsar: gå på baksidan istället. Det är där man ska svarva för att få snyggaste shapen, think I.
Well, det var en intressant nattfundering! Varför jag funderar på muskler och dylikt beror på att jag har använt muskler den här helgen. Muskler som jag inte vanligtvis använder alltså. Konstigt. Jag trodde jag var vältränad. Springer ju på gymmet i parti och minut känns det som, men nähädå, var finns de där köttiga lårmusklerna när man behöver dem FÖR SITT LIV??!
Stod i röd pist. Dog av synen. Vad är det för idiotiskt intresse att kasta sig ut för snötäckta stup med två hala träbitar under fötterna? Va? Helt värdelöst ju. Hatar skidåkning!
Mockatårtan susade fram på sin snowboard som värsta proffset, medan jag plogade efter henne ca 1 m/minut som en skräckslagen Stig-Helmer med stavarna rakt ut. En gång i minuten var hon tvungen att stanna och skratta och fotografera mig eftersom jag ideligen ramlade eller var tvungen att pausa p.g.a. obscen mjölksyra. Små skitungar ven förbi mig som pistolskott. Jag var så sur! När jag ä n t l i g e n kom ner till gröna backen och bromsade in framför värmestugan kändes det som att jag kommit till himlen! Slet jag av mig utrustningen och stapplade in till baren som en gorilla och beställde genast in en tröstande kopp varm choklad.
Om jag någonsin åker till fjällen igen så ska jag inte ens ta knappliften upp i barnbacken. Jag ska bara sitta i fjällstugan och fika.

klassåterträffen, part two

2009-03-13T11:45:00.003+01:00

Jag fortsätter drömma flyg-drömmar. Inatt simmade jag i luften ovanför nån slags park där folk gjorde olika saker (det var sommar) och jag försökte sätta mig högst upp, men den gubben gick inte, för där satt tydligen redan Nea (populäraste tjejen i högstadiet). Tänker ganska mycket på högstadiefolket. Dels för att communities (läs fejjan) levererar bilder och information om vad endel av dem har för sig, men också för att jag blev inbjuden till klassåterträff. Den är i Maj. Minns ni att jag skrev det för typ ett år sedan? Orkar inte leta upp och länka, men jag är fortfarande lika kluven.
Om man ska gå. Tänk om det blir som den där hemska filmen med Björn Kjellman? Att man blir den där osäkra 14åringen och alla gamla statushierarkier och självbilder som det tagit tio år att komma över kommer tillbaka som en smäll?
Va? Det är det sista jag vill.
De människorna har inget som helst med mitt vuxna liv att göra och de är totalt oviktiga för min nuvarande lycka. Allt mynnar säkert ut i ett mingelkalas där allt går ut på att bräcka varandra i mest lyckade liv. Och jag vet inte om jag har så mycket att komma med, om man använder de referensramar som jag antar är gällande med tanke på var jag växte upp. Men. Jag kan ändå inte låta bli att leka lite med tanken. Om man kommer dit och folk är trevliga, har mognat. Möter varandra med respekt. Över statusgränserna som fanns för tio år sedan. Det vore ju ganska fint. Och spännande.
Sen skulle det förstås kännas sjukt grymt att dyka upp och vara värsta knockouten så att alla gamla spöken tänker "Vem är DEN DÄR snyggingen? Va? Är det den där tysta mesen som inte hade någon stil i åttan?"
Men jag vet inte. Ska jag gå?

I naveln

2009-03-11T18:10:00.009+01:00

Ännu en härligt poänglös dag som ägnats enkom åt att pilla i naveln...

..... skoja! Skulle bara se om ni var med. Tänkte på en grej angående att pilla i naveln. Det är väl egentligen ingen som verkligen pillar sig i naveln när den säger så?
Skulle det vara intressant på något sätt? Vad finns där? Navelludd är ju sjukt överskattat. Folk verkar tycka att navelludd hör hemma i nästan alla humoristiska sammanhang. I don't get it.
För min del är navelpill mer ett smakfullt samlingsbegrepp för oheta saker som jag gör med min kropp när jag är ensam. Nej, jag tänker inte säga vad. Ni har säkert själva ett gäng obskyra egenheter för er, så ni får använda fantasin.

Hatar när dagar är sådär slappa och ouppstyrda. Känns som att hela korridoren förvaltar tiden väl och sitter och pluggar, men för mig fungerar det inte så. Jag måste tvärtom vara stressad och ha massor att göra för att över huvud taget kunna börja göra någonting. Värdelöst. Men kul de gånger då göromål finnes.
Var sedermera bisarrt osocial igår. Vaknade någon gång under lunchen. Tittade på klockan. Beslöt att sova mer istället för att gå och äta. Vid halv tre åt jag mina morgonmackor. Hela tiden var jag på min vakt. Lyssnade och gläntade försiktigt på dörren för att se så att ingen syntes till i korridoren när jag slafsade ut ur mitt rum och in i det gemensamma köket för att likt en vessla eller en tjuv roffa åt mig de specerier som magen skrek efter och därefter obemärkt slinka tillbaka till mitt rum.
Sedan satt jag där hela förbannade dagen och gjorde sjukt lite nytta. "Pillade naveln" etc. Det var inte förrän någon gång efter midnatt som hjärnan sprätte till och beslöt att göra en liten finansöversikt. Bra där! Satt och räknade och fnissade och lyssnade på elektro medan handen plitade ner utgifter och siffror huller om buller på baksidan av ett swedbankkuvert. Väldigt organiserat känner jag. När jag tittar på det nu så fattar jag ingenting.
Sedan när jag somnade (femsnåret?) drömde jag att jag flög. Fast inte riktigt så som fåglar, det var mer som att jag drog mig fram i luften. Tänk positionen man har när man kör bil. Så satt jag, fast utan bil, och ca en meter ovanför alla andra. Kan tillägga att det var jävligt många andra där. Typ ett helt gatlopp. Men jag bara drog mig fram ovanför dem i luften och vinkade lite nonchalant och visknickade med ett snett flin "genväg" och alla, sjukt impade, ba "Wow, kolla vilken smart genväg, måste tänka på det nästa gång!"

Undra vad det ska betyda.

asterisker

2009-03-10T14:22:00.003+01:00

Asterisk-blogg-bråket är ju bara för ball. Jag ställer mig på för-sidan. Asterisk-bloggar med självdistans och humor är det roligaste jag vet.
Älskar det!!
Läs debatten hos Apans lilla blogg, Hustrun & LSM.

Diggar även den massiva spridningen av genus-remixen på Per Ström.
Underbart att bloggosfären sjuder av liv och debatt även om jag själv inte varit så aktiv den senaste tiden.

dänsbänd

2009-03-07T19:03:00.003+01:00

Alltså jag gillar verkligen dansband. Har i princip alltid gjort det. Begriper inte allas ständiga "lyssnar på allt utom dansband". Varför då? Fattar inte. Jag tror dom ljuger. Dessutom är det svinroligt att dansa till. Vem gillar inte att bugga? Nämn en!
På gårdagens kalas så stod dansbandslåtarna som spön i backen. Black Jack. Christer Sjögren. Thorleifs. Det var helt klart guldkornen som förhöjde stämningen i all slätstruken indiepop. Onekligen. Vet inte om det var min entusiasm eller alla andras genans inför låtarna, men kul var det. Jag och några av de äldre på festen resonerade kring att man verkar bli mer och mer mottaglig för dansband med åren, och att alla antagligen kommer att sitta i sina gungstolar på ålderns höst och klappa i takt till vikingarna, antingen de vill det eller inte.
Ja men se bara på pride park och dansbanan! Va? Den har ju blivit värsta succén!
Jag tror att det finns ett uppdämt behov av en "yngre" dansbana! Vi leker lite med tanken. Tänk fräsh, modern, centralt belägen lokal. Gay månatligt.
Om jag gjorde det, skulle ni komma?

mjölk

2009-03-06T00:56:00.005+01:00

Hej. Kan inte sova. Sitter uppe med ett glas varm mjölk med honung. Mjölk är inte bara gött och nyttigt och ger en massa positiva effekter, det finns en tredje dimension av fröjd och vällust i detta begrepp. En lite mer abstrakt. Och det handlar om att bokstäverna som bildar detta ord är sjukt sköna tillsammans. De liksom sitter i sitt lilla hörn av tangentbordet och fnittrar som pårökta hippisar och så fort mina fingrar får tillåtelse att dansa över de fem små rackarna så blir dom (fingrarna) glada. Pröva själv att skriva mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk. Typ hur många gånger du vill. Så jävla skönt!! Älskar att skriva det ordet, det liksom bara rinner fram!
Jag upptäckte denna ordkärlek efter att en gång i en datasal på gymnasiet hittat ett A4 på väggen som var helt fyllt av just detta ord.
"Märkligt" tänkte jag, och försökte. Det sa klick direkt.
Är du kär i ett ord?

mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk mjölk.

Din Vän I Natten
Lingvist-dummie

futurum

2009-03-05T20:31:00.004+01:00

Vi har ett sjukt roligt projekt i skolan just nu. Skrattar mig igenom större delen av dagarna, förbättrar alstret om kvällarna och dagen efteråt så skrattar jag mer.
Tur att jag inte hoppade av vårterminen. Tänkte verkligen tanken. Nu får jag istället ågren över de alternativ som häckar runt höst-hörnet. Har en slags hat-kärlek till att planera in saker. Det är spännande att flippa runt såhär men jag är samtidigt rätt trött på att hitta nya baser hela tiden, överallt. Man skaffar sig hem och vänner överallt, men till slut är man inte hemma någonstans.
Nåja. Jag får ta tag i det där snart. På måndag kanske? Ja det blir bra. Efter helgen börjar mitt nya liv!

out weckling

2009-03-01T15:28:00.003+01:00

En sak gillar jag.
Det är detta med utveckling.
Jag tycker att det är ett klurigt kapitel, för det händer rätt ofta att jag blandar ihop utveckling med andra saker. Som till exempel konflikträdsla. Dvs att jag tror att jag låter bli att säga vissa saker för att undvika dålig stämning, men sedan går hem och begrundar det som sagts, och långsamt börjar bygga upp nya insikter, och åssikter.
Jag har lagt märke till att jag är en långsam människa, i många avseenden. Saker tar tid för mig. Därför kan stolt berätta att det som hände mig igår kväll var en liiiiiten sensation, för att vara mig.
Jag tog avstånd från tre åsikter. Eller, jag är ingen nickedocka som jämt sitter och håller med, men jag tycker det är ruskigt svårt att debattera saker och komma med slagkraftiga motargument.
Men igår så diskuterades följande:
En privat grej.
För eller emot Pride.
Ständigt detta "om man är man och gillar män/kvinna som gillar kvinnor - varför är alla då så feminina/maskulina?"
Nu är det inte så att jag gillar att köra över folk och trycka ner propaganda i halsen på dem, snarare tvärtom, men jag trevade mig fram i detta för mig okända territorium och sa faktiskt emot!
Och insåg att jag ändrat åsikt. Jag har själv suttit i lägret där jag undrat över det här med bögar och flator, hur de ser ut, vad de attraheras av och hur JAG tycker att de ska se ut och vad de ska attraheras av. Inser att det är helt bisarrt att lägga sig i vad folk gillar.
Jag har alltid sagt att jag är svag för feminina uttryck och suckat över det marginella utbudet, men,
sa jag till min vän,
så sa det bara Pang och nu har jag sedan ett halvår tillbaka haft en relation med en person som är högst androgyn, och jag är väldigt attraherad!

Det handlar inte om feminina eller maskulina uttryck när det kommer till kritan. Utan att vara öppen för möten, människor, deras blickar. Ja, jag vet inte, blablabla, vad jag menar är att det känns spännande att inse att man får ändra åsikt.

Sen detta med pride. Alltså jag orkar inte. Satt på typ city kebab klockan halv fem på morgonen med en gammal polare som aldrig har varit på pride, av principiella skäl, för att festivalen bara motsäger sig själv och sitt eget syfte ("att visa att gayfolk är som alla andra").
Jag försökte berätta att festivalen inte alls bara handlar om det längre, att den har vuxit och fått en större politisk arena och blivit mer central och tillgänglig, men sen så insåg jag att jag inte har en objektiv syn. Hon har aldrig varit där. Hon får medias bild av festivalen. ("visa kuken och pattarna i ett jävla tåg")
Jaha, den kanske är sådan då. Jag har ju sett Pride på plats i sin helhet i flera år, ibland till och med inifrån.
Iallafall, orkade inte käbbla emot, vissa människor är helt enkelt inte mottagliga, dessutom rann det bearnaissås ut genom mina mungipor, och första morgonvagnen stod på ingående i brunnsparken.
Klackade hemåt som ett skadat rådjur på mina höga klackar och kände mig ändå en smula nöjd. Jag gjorde några goda försök ändå, och jag ska bli bättre!

disgusting!

2009-02-26T13:28:00.006+01:00

Usch!
Jag sitter hemma hos mamma. Har lyckats med konststycket att förvandla hennes lägenhet till ett slagfält. Sjukt äckligt. Jag borde fan få pris för den här prestationen.
"Mina damer och herrar, priset till den som skapat äckligaste möjliga oreda på kortast möjliga tid går till...... *fanfar* ... DUMMIE!"
FAN! Får ångest av att titta på alla odiskade glas, tomma mjölkpaket, godispåsar, tallrikar med intorkade filrester & fruktskal, alla mina kläder och tekniska prylar som jag spritt ut i soffan, på golvet, i hallen.
Dessutom har jag tagit tillfället i akt att drägga omkring i fula, urtvättade T-shirts med ACDC-tryck hela dagarna, sova till långt efter lunch, spendera resterande timmar åt spotify och ignorera och/eller förtränga de saker som jag skulle kunna göra.
Namnet på detta tillstånd stavas S-P-O-R-T-L-O-V. Jag antar att det är mänskligt och fullständigt nödvändigt att gotta ner sig såhär emellanåt, men ja... motbjudande är bara förnamnet!
Skulle man mot förmodan ta sig ut i civilisationen så kan man ge sig fan på att landets alla pubes lever jävel överallt i hela jävla stan!
Tycker att sportlovet kan byta namn till... jävla äckel-lovet. *mogen*
Ja-a mina vänner. Det är sanningen.
Lyssnar bara på en enda låt just nu, om och om och om och om igen. Blir alltid så manisk när jag snöar in på saker.
Youtube har inte några vidare varianter att välja på, så jag bjuder på den här lilla dragshow:versionen, även om det är LÅTEN som är det väsentliga.

Okej, ni får live-versionen också för annars missar ni det bästa i hela låten.
"Silly me, silly me babe"
Älskar det!!!!
Tröttnar aldrig!

pubertalt svammel om fylla

2009-02-15T11:06:00.006+01:00

Ett litet halvdant melodifestival-bloggeri såhär mellan frukostintag och bakisbajsning
Alltså jag blir bättre och bättre på att festa. Man tror ju att det ska gå åt andra hållet, men det är ta mig tusan en ren KONST att göra det på rätt sätt! Det är som ett recept med perfekt avvägda måttingridienser, eller som att fostra ett barn. Allting ska göras med en tanke.
Här är mitt recept:
Så. Jag dricker lite vin. Varvar med vatten. Blandar med roliga diskussioner och stora mängder musik och så småningom dans. Om jag vill så kan jag ta mer vin. Ja faktiskt så mycket som jag vill egentligen, eftersom jag har den goda vanan att tänka på bakfyllan redan innan jag är full, så den motarbetar jag parallellt med att jag arbetar upp ett lagom skönt rus. Sjukt ovärt att vara bakfull!
Efter klockan tolv är jag mycket restriktiv med alkohol. Då anser jag nämligen att festkvällens kulmen ska vara nådd, och grytan färdig. Återstoden av kvällen bör ägnas åt att avnjuta sitt verk genom dekadent dans.
Som det är nu så är mina tio kvadratmeter i studentkorridoren väl ett helt okej dansgolv, men långt ifrån tillräckligt om man jämför med storstadsklubb och ett oöverskådligt antal människor som trängs och spiller öl på varandra. Skit som jag gillar!
I alla fall. Klockan blir tolv, och genast börjar jag smaka av läget för att kunna parera mitt tillstånd med rätta mängder vatten, utrensning (kissa, bajsa, ej spy!) och sist men inte minst: äta mat! Detta är väldigt viktigt, men det vet ni ju. Äta mat och dricka vatten och nu i och med att jag upptäckt det fantastiska resorb så kan man ta en sådan innan man går och lägger sig också, sen är bakfyllan ett minne blott! Fick ett tips en gång att ta en huvudvärkstablett innan läggdags också, men av någon anledning så känns kemikalierna i en resorb liiite bättre...?! Är ingen apotekare, men det är bara min intuition...
Jag kan alltså bli hur berusad jag vill. I princip. I sällsynta fall inträffar det att jag glömmer bort/skiter i mitt recept. Detta kan bero på att det av någon anledning kommit in främmande ingridienser i mitt kök eller i min skalle (så som shottar, heart ache, obscen lycka etc).
Man kan tänka sig att melodifestivalen är en sådan ingrediens för mig, och ja, jo. Jo men nästan! Kanske inte i samma utsträckning som när jag får avsluta tv-festen med att rumla runt i stroboskopljuset på nån gayklubb, men man får göra det bästa av situationen.
Med poänglistor, vin och tuperat hår satt vi i soffan igår med tv-n på högsta volym och var traditionen trogen. Schlager på vårkanten är mitt bästa vårtecken! Älskar det!
Tycker att Petra Mede är totally fabuluos. Likaså grotescos Fredrik Dorcin och hans pausunderhållning.
Han är fan bäst!